Att förstå Novatianism: En kristen kätteri av renhet och barmhärtighet

Novatianism var ett kristet kätteri som uppstod på 300-talet och fick sitt namn efter dess grundare, Novatian, en präst från Rom. Den lärde ut att endast de som hade blivit döpta innan de avföll kunde döpas om och återvända till kyrkan. Denna uppfattning stod i konflikt med kyrkans rådande praxis, som möjliggjorde dop av dem som tidigare hade avfallit.
Novatianismen fick en betydande efterföljd i början av 300-talet, särskilt i Italien och Nordafrika. Det fördömdes dock så småningom som kätteri av den katolska kyrkan vid konciliet i Rom år 340 och konciliet i Arles år 353. Rådet förklarade att alla de som hade förfallit under förföljelserna kunde döpas om, oavsett om de hade döpts före deras avfall.
Novatianismens lära baserades på en strikt tolkning av Bibeln och en tro på kyrkans absoluta renhet. Novatian och hans anhängare ansåg att kyrkan bara skulle tillåta dem som aldrig hade förnekat sin tro, och att de som hade förfallit under förföljelserna inte var riktigt ångerfulla. De förkastade också idén om "bot" som ett sätt att återvända till kyrkan, istället insisterade de på en strikt efterlevnad av kyrkans regler.
Novatianismens kätteri var betydelsefull eftersom den framhävde spänningen mellan önskan om renhet och behovet för barmhärtighet i kyrkan. Debatten om Novatianism ledde till en större betoning av botens betydelse och kyrkans roll i att förlåta synder, och den bidrog till utvecklingen av botens sakrament i den katolska kyrkan.