Cocceianismens glömda kätteri: Att förstå den förkastade nikenska trosbekännelsen

Cocceianism var en kristen teologisk rörelse som växte fram på 300-talet och kännetecknades av ett förkastande av den nikenska trosbekännelsen, som hade fastställts vid konciliet i Nicaea år 325 e.Kr. Rörelsen leddes av prästen Cocceius, som hävdade att Guds Son inte var evig, utan snarare skapades av Gud Fadern någon gång i tiden. Caesarea, som upprätthöll den nikenska trosbekännelsen och läran om Guds Sons eviga gudomlighet. Rörelsen hade några anhängare i det östra romerska riket, men den dog till slut ut på 500-talet.

Det är värt att notera att cocceianism inte är en allmänt känd eller diskuterad teologisk rörelse idag, och den anses inte vara en del av den vanliga kristna teologin. Det är dock en intressant fotnot i den kristna teologins historia och belyser de pågående debatter och diskussioner som har ägt rum inom kyrkan om Guds natur och Jesu Kristi gudomlighet.