Förstå postfixation i språk

Efterfixering är en process där ett suffix eller annat morfem läggs till i slutet av ett ord efter att dess basform har böjts. Detta kan ses på språk som använder ett system av suffix för att indikera grammatisk funktion, som japanska eller arabiska. I dessa språk läggs suffixen till i slutet av ordet för att indikera ordets grammatiska funktion, såsom tid, kasus eller tal.

Till exempel, på japanska, böjs verbet "att äta" med olika suffix beroende på spänd och personen som utför handlingen. Verbets basform är "takeru", men det kan böjas till "takereba" (jag åt), "takero" (du åt) eller "taketa" (han/hon/det åt). I det här fallet läggs suffixen "-ba", "-ro" och "-ta" till i slutet av basformen för att indikera tempus och personen som utför handlingen.

Postfixation skiljer sig från andra typer av böjningsmorfologi , såsom prefix eller suffixation, där morfem läggs till i början respektive mitten av ordet. Efterfixering används ofta i språk som har ett komplext system av grammatisk böjning, och det kan användas för att indikera ett brett spektrum av grammatiska funktioner, inklusive tid, kasus, tal och kön.