Inkvisitionens mörka historia: tortyr, tvång och religiös förföljelse

Inkvisitionen var ett rättssystem som etablerades av den katolska kyrkan under medeltiden för att bekämpa kätteri och upprätthålla religiös ortodoxi. Den kännetecknades av användningen av tortyr och andra former av tvång för att utvinna erkännanden från anklagade kättare, och det användes ofta för att undertrycka religiösa minoriteter och oliktänkande. Inkvisitionen var aktiv i olika delar av Europa, inklusive Spanien, Italien och Tyskland, och den fortsatte att verka fram till 1800-talet.
Inkvisitorskapet syftar på ämbetet eller befattningen som en inkvisitor, vilket var en person som utsetts av kyrkan för att utreda och åtala kätterifall. Inkvisitorer var typiskt präster, men de kunde också vara lekmän med särskilt tillstånd från kyrkan. De hade vida befogenheter att förhöra misstänkta, konfiskera egendom och utdöma bot eller bestraffningar för dem som befunnits skyldiga till kätteri.
Inkvisitionen var en kontroversiell institution som har kritiserats för sin användning av tortyr och andra kränkningar av mänskliga rättigheter. Det uppskattas att tusentals människor dödades eller fängslades under inkvisitionen, och många fler tvingades ta tillbaka sin tro eller fly från sina hem för att undvika förföljelse. Trots sitt negativa arv spelade inkvisitionen en betydande roll i att forma Europas religiösa och politiska landskap under medeltiden och därefter.