Vad är passivering? - Definition, metoder och tillämpningar
Passivering är en process för att avlägsna föroreningar, såsom metalliska föroreningar, från ytan på ett material, vanligtvis en metall eller halvledare. Målet med passivering är att förbättra materialets egenskaper, såsom dess korrosionsbeständighet, elektrisk ledningsförmåga eller optisk transparens.
Passivering kan uppnås genom olika metoder, inklusive:
1. Kemisk passivering: Detta innebär att materialets yta behandlas med en kemisk lösning som reagerar med och tar bort föroreningar. Till exempel används kromsyra ofta för att passivera rostfritt stål.
2. Elektrokemisk passivering: Detta innebär att man applicerar en elektrisk ström på materialet för att driva en reaktion som tar bort föroreningar från ytan.
3. Termisk passivering: Detta innebär att materialet värms upp till en hög temperatur i närvaro av en renande gas, såsom kväve eller argon, för att avlägsna föroreningar.
4. Plasmapassivering: Detta innebär att materialet utsätts för plasma, vilket är ett högenergitillstånd av materia som kan reagera med och ta bort föroreningar från ytan.
Passivering används ofta i en mängd olika industrier, inklusive:
1. Elektronik: Passivering används ofta för att förbättra korrosionsbeständigheten och den elektriska ledningsförmågan hos elektroniska komponenter, såsom kretskort och halvledare.
2. Flyg: Passivering används för att förbättra korrosionsbeständigheten och hållbarheten hos flygplanskomponenter, såsom aluminiumlegeringar och titan.
3. Medicinsk utrustning: Passivering används för att förbättra biokompatibiliteten och korrosionsbeständigheten hos medicinska implantat, såsom kirurgiska instrument och implanterbara apparater.
4. Energi: Passivering används för att förbättra effektiviteten och hållbarheten hos energirelaterade komponenter, såsom solpaneler och bränsleceller.
Sammantaget är passivering en viktig process som kan bidra till att förbättra egenskaperna hos ett brett spektrum av material, och den har många applikationer inom olika branscher.